Härliga tider


Tänk, nu ligger jag här i värmen och ska snart bli ”mamma”… syns det något?

Ja, några hekto (eller om man ska vara riktigt noga är det nog närmre 1 kilo) har jag väl gått upp i vikt, men Ni vet – vi kvinnor talar ju helst inte om vår vikt. Idag när matte o jag var ute på vår morgonrunda, så förstod jag att hon tycker att jag är lite tjock och att det kan misstolkas som övervikt av andra ”okunniga” människor o nu hoppas hon att det snart ska synas på riktigt att jag är dräktig. Då undrar jag ju förstås vad hon menar med det? Ska magen släpa i marken, eller vad? Då vet jag inte om jag vill vara med längre…. kan man ångra sig?

Nä, ångra mig gör jag ju inte – det har varit, och är, rätt så positivt att vara med valpar. Jag får väldigt mycket uppmärksamhet av min familj och även av mina -”svärföräldrar”.

Det är mycket; ”hur mår du idag, lilla gumman?” och ”Oj, Shiba har inte ätit sin mat – vi får titta efter vad vi kan ”Gotta” till det med”… osv.

Jag får nästan alltid välja vilken runda vi ska ta när vi är ute o går, men ibland så kan jag inte lura dem. ”Nähä du, nu ska vi gå detta hållet – hem kan vi inte gå redan”. Det tycker jag är lite fräckt, eftersom jag faktiskt har ansträngt mig med att göra alla mina behov så snabbt som möjligt. Till saken hör att jag, i vanliga fall, inte är den snabbaste på den punkten och jag vet ju också att husse och matte ibland tycker det är lite störigt när jag har snurrat runt på ett hyfsat bra ställe (de håller andan i hopp om att NU…), men så bestämmer jag mig för att det nog finns ett bättre ställe. Då ser jag ju att de är lite smått frustrerade, men de försöker – med ett fånigt leende – att låtsas som om ”Va, ojdå, blev det inget… då går vi vidare till ett ännu bättre ställe.” Rätt så löjligt faktiskt. Tror de att jag är en hund, eller vad? Ja, just det… det är jag ju.. hihi.

Andra fördelar är att jag kan bre ut mig i deras säng hur mycket som helst, utan att jag blir nerkörd. DET är ett stort plus, måste jag säga. En annan bra grej är att matte har blivit lite försiktig med att klippa mina klor, vilket jag uppskattar (kan man vara dräktig ”for ever”?).

Men allt detta hade ju inte hänt om det inte funnits en person till. Nej, nu var jag där igen. Jag menar såklart ”hund” – nämligen Shippy. Det är han som är den blivande fadern. Han är väldigt tjusig och en sådan gentleman! För det mesta har jag företräde till allt när jag hälsar på hos honom; hans leksaker, hans godis – ja nästan allt! Jag är säker på att jag hade fått hans mat också, men hans matte brukar ta undan matskålen när jag kommer (det skulle inte förvåna mig om min förrädare till matte har berättat för Shippys matte att jag är ett matvrak – förargligt).

Våra första möten var ju av förklarliga skäl ”heta” men har nu utvecklats till en trevlig samvaro två hundar emellan. Våra ”mattar” säger att vi ser ut som ett gammalt strävsamt par. Är det bra, eller..? Jag tycker det låter rätt så trevligt, faktiskt.

Givetvis ska Ni snart få se ett foto på Shippy. Jag är i full färd med att välja ut ett bra foto men det får ju inte heller vara för bra, för då kanske det kommer någon ”pinup-shiba” och kniper honom mitt framför mina ögon…..

Jag får nog ta och välja med omsorg, absolut…..

Mina klor värker nu av allt jag skrivit – min rygg också förresten.

Vi hörs

Shiba

,